Godbitar i bokvåren

Igår bjöd Natur och kultur och Weyler förlag in till #författarbar. Som alltid är det ett bra program, intressanta böcker som presenteras och ett härligt ”häng”.
Tove Folkesson – Ölandssången.
Sedan Kalmars jägarinnor (..det kan aldrig bli för mycket ögonskugga..) och Sund har hon legat på min bokradar.
”Förtrollningen över barndomen är en speciell känsla” säger Tove. I Ölandssången får vi följa huvudkaraktären Eva tillbaka till barndomens minnen på Öland.

Madeleine Bäck – Jorden vaknar.
En direkt uppföljare till Vattnet drar och del 2 av 3 i bruksortsskräckserien. Eller
country noir eller fantasy eller… Mystik mellan människa och natur förlagd till landbygden kring Gästrikland.

Ölandssången – Tove Folkesson

Sverker Sörlin – Antropocen.
En essä om människans tidsålder. Är vi på väg in i en ny tidsålder?
Geologerna säger det.

Isabelle Ståhl – Just nu är jag här.
Om att vara 27. Om att den ständiga jakten på lycka skapar olycka.
Obehag och tröst.

Elise Karlsson – Klass.
”Vem har rätten att berätta om en plats?”
En roman om uppväxt, hämnd och en plats i Sverige.

Sund Tove Folkesson

Läste med stor behållning hennes debut Kalmars jägarinnor. Igenkänning från uppväxt i mindre ort, underbart språk, rakt på. Nu har jag kastat mig över uppföljaren Sund.

Eva lämnar Kalmar för att gå Arkitekthögskolan i Stockholm, en helt annan värld. Allt som nu förväntas av henne. Ångest, ligga på golvet på toaletten på skolan. Även i denna bok varvas berättelsen med blickar från Öland där mormor bor. Det trygga.
Men. Det som jag förmodar ska visa på hur en ung människa försöker hitta sig själv, hantera motstridiga känslor och att göra rätt blir så fel. För mig. Det blir som att försöka åka berg-och-dal-bana i en mycket förvirrad människas huvud.

Precis som i ”Jägarinnorna” är det många träffsäkra beskrivningar. Kanske är det författarjagets ångest och förvirring som gör att boken blir jobbig att läsa. Delvis också ointressant då det blir för mycket av allt. Lite ”get a haircut, get a job”. Skärp dig.
Men också frågan, var tog de nära, bästa vännerna vägen? Ingen som tar emot dig när du faller? Eva har ramlat ut ur bilden av sig själv, som de andra har. Hittar hon sig själv?

Så är det då sommar och tid för böcker

Äntligen. Sommar. Semester. Har avslutat en ”pre-semesterbok”. Nu ska jag dyka in i min hög av vill-läsa. Mina hetaste kandidater för sommarläsningen är (ur e-biblioteket):

Sund – Tove Folkesson
Liv efter Liv – Kate Atkinson
Händelser vid vattnet – Kerstin Ekman (som kom via DN gratis att ladda ner).

Utöver detta ligger två pockets och piffar till byrån i stugan.

Kalmars jägarinnor i ett dis av cigarettrök

Som att återuppleva tonåren. Tristessen, känslorna, viljan och längtan efter något annat. Kalmars Jägarinnor är alla tonårstjejer (på landsbygden). Igenkänningen ligger i språket, det påhittade, det som binder samman gruppen. Sedan har väl alla till mans varit mer eller mindre vilda i sina upptåg.

Det är ett sammansvetsat gäng. Är de samman? Eller är de samman för att de inte är samman med någon/något annat? Handbollstjejerna i boken är en grupp som håller samman. En annan grupp. Det är kanske den mest komplicerade delen i livet som beskrivs.  Inte barn, inte vuxen. Vad ska du tillhöra, vad ska du göra? Längta bort. Hitta din plats.
Jag tycker att recensionen i Svd beskriver det mycket bra. Det som håller samman, det som är egoistiskt. Det som ger mig en klump i magen är att gruppen är så stark men att individen inte riktigt får plats utanför den fastställda ramen och din plats i gänget.
Stor behållning i det språkliga i boken. Uttrycken och rytmen. Som ett vakum innan det exploderar.

Kalmars jägarinnor/Tove Folkesson