Kläderna är noveller med stil

Vilken pärla Kläderna av Inger Edelfeldt är. Från första sidan till sista slukar jag texten. Vad kommer härnäst? Att paketera in novellerna i kläder är ett mycket lyckat koncept.

Kläderna noveller av Inger Edelfeldt

Kläderna

Tänk så mycket minnen och känslor kläder kan framkalla. Hur lyckad och nöjd en känsla kan framstå och i efterhand kopplas till den där skinnvästen med frans, strumpbyxorna med dödskallar, den stora svarta slokhatten.
Mammas drömmande blick när hon pratar om första dansen i de apelsinfärgade pumpsen. Farmors weekendväska i kittfärgad skinnimitation som hon alltid packade när hon kom till oss. Tänk så många berättelser vi alla har hemma i garderoben.

Om boken

Text från Norstedts:
Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Och i alla novellerna figurerar förstås – klädesplagg.

Ensamheten värst

Det är mycket nostalgi, det är från orten hemmavid, det är historia som med sina korta utsnitt blir som poesi. Ett levnadsöde.

Ett liv

Sven Teglund ärvde sin mamma Siris dagböcker nedtecknade mellan åren 1992 och 2010. Nästan 6000 sidor av ett liv som blev till boken Ensamheten värst. Det är en långsam bok där livet skildras genom dagboksanteckningar. Varje dag en anteckning.
Varje dag sker något i en människas liv. Ibland kaffe med grannen, ibland dör en vän, ensamheten värst. Ett liv långt från shopping och lättja i en storstad där yta är viktigare än gärning.

Ensamheten värst

De virkade dukarna

Som den kvinna av sin tid Siri är, är hon hemmafru, sätter värde i att uppfostra sina barn, ha ett rent hus och laga mat och baka. Hon skottar snö, handarbetar och lever varje dag. De virkade dukarna som både är nöje och nytta. Att alltid ha något för händerna. Kanske även något att lämna efter sig.

Lyssna till podden Hemmafru

Efter att ha läst både trilogin om Maj av Kristina Sandberg och Ensamheten värst av Sven Teglund är det ett nöje och med stor vördnad jag lyssnar på podden Hemmafru. Här diskuterar båda författarna utifrån sina huvudkaraktärer om livet. Gör det du med.

Ferrante-feber – avslutande delar 3 och 4

Nu har jag läst ut alla delarna i Ferrantes Neapel-serie om Elena och Lila. Skulle vilja, skulle behöva fördjupa mig i dessa böcker i en bokcirkel för att ta in allt. Mycket läsvärt. Det blir en relation av läsningen.

Del 4: Det förlorade barnet

Vem är god, vem är ond?

Ser så många kommentarer om karaktärerna. Vem gillas, gillas inte. Eller ligger fiktionen så nära sanningen att människans dåliga sidor kommer fram mer tydligt i bokserien? Böckerna är späckade av händelser som driver karaktärerna till olika handlingar. Mord, självutplåning, kärlek, död, försoning. Klassresa, tillhörighet, hembygd. En tanke jag drabbas av är dock hur generationer påverkar varandra och vad platsen gör med människorna. Här i ligger Ferrantes styrka.

Vänskapens gift

Vänskapen mellan Elena och Lila är något jag ifrågasätter under mina timmar
av läsning. Snälla ge mig förklaringar till vad som svetsar dem samman?! Visst när sig Elenas skrivande på vad Lina kan driva fram inom henne. Men deras lojalitet och brist på lojalitet är ett av de mest spännande inslagen. Och mest skrämmande.

Kärleken och karriären

Som om det vore den omöjliga elixiren att blanda så blir mixen av karriär och kärlek
som en motsats. Även om jag tänker in tidsåldern så förblir det en lång uppförsbacke
av olika slag. För både Elena och Lina. Det är som det ena tar ut det andra.
Elena som både närs och tärs av sina relationer både till männen och vännen Lina. Och Lina som för mig blir bilden av tiden, platsen och händelserna. Hon blir summan av allt. Men nej, jag tycker inte om karaktären.

Expertpanelen

Mer prat om Elena och Lina hittar du om du går in på Norstedts facebook-sida.

Expertpanelen om Neapelböckerna. Se video på Norstedts facebook-sida.

Recensioner

Den som stannar den som går  del 3

Det förlorade barnet del 4

Äntligen! Hemmafrupodden

Har äntligen börjat lyssna igenom podden Hemmafru med Kristina Sandberg och Sven Teglund. Gör det du med.

Bild från podden Hemmafru (Teg Publishing)

Avsnitt 1 – Maten och kakorna

Genom Maj (Sandbergs trilogi) och Siri (Ensamheten värst) får vi följa med på en matresa som har större betydelse än själva mättnaden. Vad åt de för mat? Vi som läst om Maj glömmer aldrig gäddan med pepparrot, småkakornas elegans och kraven kring dem.
Sven Teglunds mamma Siri lagade mat, vanligt mat. Det var kokt kött, lever, pannkakor (tunnpannkaka, tjockpannkaka), palt. Och alltid fanns det korv i kylskåpet.

Det symboliska värdet av maten

Maten blev för Maj en sätt att visa kärlek. Hon visste precis vad var och en i släkten tyckte om, att svärmor rapade av kardemumman.

Att få dricka kaffe och på så sätt njuta av det lite förbjudna, träffa väninnor var också ett sätt att fly undan vardagen. Men även ett sätt att visa status. För Siri var det viktigt att inte sitta sysslolös så att virka vägde upp för att bjuda in till kaffeträff.

De bästa kakorna

Frågan kommer upp i programmet om den bästa kakan. Jag har alltid älskat farmor Annis syltkaka och plattrånet. Kristina slår ett slag för bondkakan och Sven för Siris chokladruta (Kärleksmums). Kärlek är ordet.