Fredag 10.00, seminarie
Berättartraditionen lever vidare
Åsa Beckman samtalar med Therése Söderlind och Kerstin Ekman
Alla har de kopplingar till Ångermanland, har bott i, eller kommer från Ångermanland. Ångermanland – det nya svarta. Dessa författare har förlagt sina berättelser till denna bit av Sverige. Den oberättade trakten. Jag lyssnar.
Berättartraditionen, den långsamma och genomarbetade berättelsen är här igen. I Söderlinds Vägen mot Bålberget, i Ekmans Rövarna i Skuleskogen. Jag lyssnar.
Båda författarna känner en samhörighet med landskapet. Söderlind för att hon är född där, Ekman för att hon bott där.
Men vad är det ångermanländska. Hur berättar man det?
I Vägen mot Bålberget skildras häxprocesserna, tidens tro, kvinnor dog, män dömde.
Ekman drar paralleller till Nazityskland. Det finns en känsla av att skapa upprättelse från de efterkommande generationerna.
När det kommer till berättandet säger Ekman att kvinnorna oftast är bärare av minnen, de som återberättar. Att var femte kvinna under häxprocesserna dog måste ha påverkat minnen och berättelser från den tiden. I DNA kan vi hitta spår av hur människan levde, vad de åt, vad de dog av. Men det är berättelserna som gör dem till människor. Jag lyssnar.
Det blev ett tillägg på inköpslistan med Norrlands svårmod av Söderlind.