”In fact I have made no adjustment whatsoever to aging.” En av alla briljanta meningar i Blue nights av Joan Didion.
Det är ett faktum att boken delvis handlar om hur Joan Didion tar sig igenom sin dotters död. Jag vet om det när jag börjar läsa. Jag är beredd.
Det blir dock de tillbakablickar hon ger kring dotterns uppväxt, hennes minnen som blir starkast. Minnen som blir det enda som blir kvar. ”When we talk about mortality we are talking about our children.”
Men boken handlar minst lika mycket om att åldras, om Didions egen uppväxt. Vad formar oss? Hur vi ställs inför faktum att livet förändras.
Jag skulle dock velat ha mer av familjelivet och mindre om det sociala livet som Didion beskriver.
Kanske är utformningen som den är av en anledning.
”..don’t dwell on it.” Läs och fundera.
”What I have memorized is my child’s face at different points in her life.”