En bok, en plats – Övik #blogg100

Här i Övik har jag läst många, många böcker. Men ifjol somras läste jag Vägen mot Bålberget. Det blev väldigt påtagligt att läsa denna fantastiska historia när jag befann mig så nära rent geografiskt. Platsen och människorna, vi präglas. Nu var gemene man ganska så vidskeplig här i trakterna så att ropa HÄXA fungerade bra. Även med nutida mått mätt så tycker jag att trakten är isolerad från mycket annat i världen. Oavsett flyg, internet och tv. Här lever man just HÄR. Saknar det. Ofta.

Best of Bokmässan 2013 – Berättartraditionen lever vidare

Fredag 10.00, seminarie
Berättartraditionen lever vidare
Åsa Beckman samtalar med Therése Söderlind och Kerstin Ekman

Alla har de kopplingar till Ångermanland, har bott i, eller kommer från Ångermanland. Ångermanland – det nya svarta. Dessa författare har förlagt sina berättelser till denna bit av Sverige. Den oberättade trakten. Jag lyssnar.

Berättartraditionen, den långsamma och genomarbetade berättelsen är här igen. I Söderlinds Vägen mot Bålberget, i Ekmans Rövarna i Skuleskogen. Jag lyssnar.
Båda författarna känner en samhörighet med landskapet. Söderlind för att hon är född där, Ekman för att hon bott där.
Men vad är det ångermanländska. Hur berättar man det?
I Vägen mot Bålberget skildras häxprocesserna, tidens tro, kvinnor dog, män dömde.
Ekman drar paralleller till Nazityskland. Det finns en känsla av att skapa upprättelse från de efterkommande generationerna.

När det kommer till berättandet säger Ekman att kvinnorna oftast är bärare av minnen, de som återberättar. Att var femte kvinna under häxprocesserna dog måste ha påverkat minnen och berättelser från den tiden. I DNA kan vi hitta spår av hur människan levde, vad de åt, vad de dog av. Men det är berättelserna som gör dem till människor. Jag lyssnar.

Det blev ett tillägg på inköpslistan med Norrlands svårmod av Söderlind.

Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

Vem kunde ana att 590 sidor helst skulle ha sträcklästs. Vägen mot bålberget – Höga Kusten – en historia med rötter i häxprocesserna på 1600-talet, blickar genom familjerna på 70- och 2000-talen. De parallella historierna binder samman en helhetsbild alldeles ypperligt. Dock hade jag gärna sett lite gallring av kapitel mot slutet.

Det är fina beskrivningar, ibland lite smutsiga, sådär som jag ibland tänker på 70-talet som. Och sen den lite mer glansiga ytan 2011. Vi följer familjen där Jacke är pappan, ensambarn utan känd far, ett inte helt glatt förhållande till frun Lillemor och deras dotter Veronica. Att tas med i det lilla samhället och följa relationer, vad som tänktes och vad som blev är som att återuppleva min egen uppväxt. Delvis. Där finns gemenskapen, det nära och kära, men även det dömande. Det pratas alltid på byn.
När Jacke börjar forska i vem hans okände far är börjar detaljer och kopplingar att dyka upp från 1600-talet.
Det är ett hårt liv för bönderna i Nylandstrakten under 1600-talet. Om skörden slår fel, om vintern blir kall, om du inte får friska barn, då kan det tänkas att du har med oknytt att göra. Då kan du bli dömd till döden, om du är en kvinna.
Efterforskningarna som Jacke gör för att hjälpa sin dotter i ett skolarbete blir början till hennes egna efterforskningar i vuxen ålder. En vuxen Veronica som lämnat hembygden. Men så fort hon återvänder till sin barndoms samhälle känns det som om tiden nästan stått stilla.

I Torsåker på Häxberget avrättades 1675 71 personer och brändes på bål. De flesta var kvinnor anklagade för att ha varit häxor. (källa Wikipedia)

Mer om boken kan du läsa här >