Ja, det ska erkännas att antalet sidor är centralt i Steglitsan av Donna Tartt. Det är mycket information, många namn, ingående relationer med karaktärerna. Det är som att vara en del av kroppen, hjärnan och världen genom boken.
Baksidan blir så för mig att det kan bli för mycket. För mycket av ingående detaljer i drogrus, för långa och många dialoger såsom de låter mellan dig och mig. Inte bara kloka och kvicka kommentarer.
Men det är ett sug i boken, alla dessa detaljerna till trots, som gör att det är svårt att lägga undan den. Jag vill ju veta. Vad händer? Varför? Varför inte? Det finns några partier i boken som jag kunnat vara utan. Det finns partier i boken som etsar sig fast. Någonstans i den långa stora berättelsen finns ett barn som tappat fotfästet.
Vid det här laget känner nog de flesta till vad Steglitsan handlar om, men här en kort introduktion.
Trettonårige Theo överlever en olycka som tar hans mammas liv. Pappan är frånvarande och till att börja med hamnar han hos en vän och dennes familj. Men så dyker pappan upp med sin nya flickvän och Theo rycks upp. Nytt liv, nya vänner och början på ett stökigt liv. Han försöker finna sig själv, meningen. Allt som kan påminna om mamman blir centralt. Något som följer honom genom livet.
CatOnHat - books´n´stuff 