Sund Tove Folkesson

Läste med stor behållning hennes debut Kalmars jägarinnor. Igenkänning från uppväxt i mindre ort, underbart språk, rakt på. Nu har jag kastat mig över uppföljaren Sund.

Eva lämnar Kalmar för att gå Arkitekthögskolan i Stockholm, en helt annan värld. Allt som nu förväntas av henne. Ångest, ligga på golvet på toaletten på skolan. Även i denna bok varvas berättelsen med blickar från Öland där mormor bor. Det trygga.
Men. Det som jag förmodar ska visa på hur en ung människa försöker hitta sig själv, hantera motstridiga känslor och att göra rätt blir så fel. För mig. Det blir som att försöka åka berg-och-dal-bana i en mycket förvirrad människas huvud.

Precis som i ”Jägarinnorna” är det många träffsäkra beskrivningar. Kanske är det författarjagets ångest och förvirring som gör att boken blir jobbig att läsa. Delvis också ointressant då det blir för mycket av allt. Lite ”get a haircut, get a job”. Skärp dig.
Men också frågan, var tog de nära, bästa vännerna vägen? Ingen som tar emot dig när du faller? Eva har ramlat ut ur bilden av sig själv, som de andra har. Hittar hon sig själv?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s