Läste nyligen ut senaste boken av David Nicholls, Vi. För tala i klartext: mycket bra, underhållande och tänkvärd. Förutom själva berättelsen om Douglas och Connie, ett äktenskap, ett liv, relationen mellan man och kvinna, men även mellan far och son, finns här många delar som kan njutas allena. Här är några av mina favoriter kring Douglas och Connie.
Hur Douglas lär sig att lämna en fest med Connie:
”En frank sorti; inget tack för ikväll inget åh vad trevligt det var. Bara gå därifrån, cool och outgrundlig. Jag undrade om jag skulle klara av det.”
På väg på det som skulle bli den perfekta familjesemestern:
”Jag älskar min son och hoppas att det framgår klart och tydligt, men just då hade jag lust att dunka hans huvud mot tågfönstret.”
På bröllop med Connies okonventionella vänner:
”Jag hade aldrig tidigare sett så många kantiga människor i en industrilokal, alla var under trettio – inga muntra mostrar i hatt här inte…”
Olikheter dem emellan:
”Connie kan prata i telefon i timmar, jag är kortfattad och rakt på sak. Connie skär upp grillad kyckling som en kirurg, jag gör fantastiska grytor.”
Om det moderna förhållandet:
”Humor ses som oerhört viktigt i moderna förhållanden. Vi tror att allt ska bli bra om vi kan få varandra att skratta, vilket betyder att ett lyckat äktenskap är samma sak som femtio års ståuppande.”
Livet som fortgår:
”Vi blev tjockare och tappade formen på sätt om skulle tett sig orimliga, till och med komiska, för våra yngre jag….”
Att bli äldre, att få barn, flytta ut från staden:
”När jag kom hem på kvällen kändes staden stressad och aggressiv, jag kände hur mitt grepp kring portföljens handtag hårdnade när jag kom upp ur tunnelbanan, alltid med nyckelknippan redo i andra handen. …. Och visst, det var här all konst och alla teatrar fanns, men när hade Connie senast gått och sett en föreställning?”