Den gröna vägen är som en novellsamling som knyter samman berättelserna om
varje person i familjen Madigan. Det är en ”Altman Shortcuts” med Irland som knutpunkt. Varje romankaraktär förtjänar en alldeles egen roman tycker jag.
Fina romanfigurer
Rosaleen Madigan har beslutat sig för att sälja huset. Detta meddelar hon alla
sina vuxna barn när de kommer hem för att fira jul.
När jag läser boken slås jag av hur vissa av romanfigurerna är enklare att tycka om,
medan vissa blir ”unlikable”. Sedan läser jag vidare och så svänger min uppfattning något, då och där ju mer jag ”lär känna” dem. Det är så mycket känslor som spelas upp hos var och en.
Rollen du tar i familjen
Det är den klassiska vinkel att några av barnen har lämnat barndomsstaden och det syskon som blev kvar tar på sig en offerroll. Att alltid vara där för den åldrande mamman. Att vara den som ordnar och fixar. Att inte kunna säga nej. De är alla är irrande själar som inte hittar sin plats.
Eftertanke
Jag skulle inte säga att den är lättläst, heller inte svår. Den gröna vägen innehåller mycket som kräver sin eftertanke. Älskar att läsa böcker med tema ”familjen, komma hem”.
Det kommer ett sorts avslut i boken för dem alla även om jag skulle vilja påstå att
det ändå är ett öppet slut.