Första advent

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas att fira få advent

I hemmet råder kökstök (byter kök) och det blir inte mycket läsning.
Tur (jag tänker se det så) att jag åker tunnelbanan till jobbet och kan njuta av
Vi ses på Place de la Sorbonne/Justine Lévy (Sekwa)

Annonser

Var är de lycklinga memoarerna?

När det gäller länder skrivs historien av vinnarna. Det är deras perspektiv som ger oss bilden av vad som händer.
När det gäller memoarer ställer jag mig lite frågande: Var är de lyckliga människorna? De vanliga som har jobb, ett hyfsat bra förhållande och väluppfostrade barn?
Eller är de inte intressanta, inte gripande nog att läsa om?
Jag pratar inte om superlyckade superkvinnor och män med superhus och superjobb. Bara människor utan uppväxt bland alkoholiserade föräldrar, vänlösa eller deprimerade med diagnos.
Men så började det här inlägget med att jag snubblade över en intervju med Jeanne Darst, amerikanska som skrivit sina memoarer à lá ”olycka bort, jag måste ta mig samman”.
Vad gör livet med människorna? Hennes bok handlar om en far som så gärna vill skriva en roman att han tar familjen och sätter den ute på landet där han ska få skrivro (och supa till lite). En mor som en gång prytt omslaget av Sports Illustrated på 50-talet och som förtvinar bland grässtrån och blå himmel. Det är missanpassning och krav på de mest osannolika plan.
Jeanne Darst om sin far:Showing up to meet him for lunch with a John Grisham book under your arm, would have been like showing up with no pants on.” (nytimes.com)
Med denna inledning går mina tankar till Karl Ove Knausgård. Han lämnar ut sitt liv, inte bara i en bok, utan i flera. Det är dessutom många, många sidor att läsa.
Jag väntar på mig själv att ta mig an del ett.
Han ligger på väntlistan.
Sen har vi Zlatan. Fotbollsguden och människan.
Det finns dock en massa intressanta kvinnor och kvinnoöden som ligger före i kön.

En liten smula underbar av Dawn French

Plus: igenkänning i händelser, tydliga lite tokroliga karaktärer, en dramaturgi som bygger upp förväntan på vad som ska hända.
Minus: det blir lite tjatigt, karaktärerna blir tecknade figurer i sina tokroliga tolkningar, en dramaturgi som bygger upp en förväntan som ALDRIG kommer…låååång, lååång startstäcka.
Först när jag kommer till sidan 153 får jag en första varm känsla för Mo. Hon blir kött och blod. Fram till denna sida har boken varit som ett allt för långt intro till en sit-com.
Bokens ofta korta kapitel gör att den är lätt att läsa, lätt att ta med. Jag kan läsa den ofta. Kan. Men det gör jag inte på grund av minussidorna (se ovan).
När twisten sedan kommer, för det gör den, är jag både utled att vänta och samtidigt spänd att NU..bidde det en tumme. MEN skall sägas, den finns massor av roliga, sorgliga, vardagsnära händelser som är värda att läsa. Jag skulle velat haft boken i 194 redigerade sidor.
Mo – har du inte djupare tankar än vad som presenteras? Är det ett ”statement” eller är du platt?
Dora – är du 14 eller är du 18? Det är något i din uppenbarelse som inte fungerar för mig.
Oskar – som du vill kallas, du lyfter hela berättelsen. Tack för att du finns!
Mr B – du har inte huvudrollen, du blir inte ens ”best supporting actor”, men jag hör dig.
För mycket smulor, för lite underbar.

Boken om London

”The Days and Nights of London Now – As Told by Those who Love It, Hate It, Live it, Left It, and Long for It”.  Londoners av Craig Taylor. (guardian.co.uk)
Alla som har varit I London har ett eget London. Gäller väl mer eller mindre alla städer som besöks. Kanske beror det på att jag besökt London fler gånger än någon annan stad förutom mina egna. (Jo, för jag har två..)
Det är ljuden, musiken, hur kaffet smakar, hur människorna klär sig, hur vi talar. Och mat. Kan inte glömma Cranks i början av 90-talet. Det var nytt, udda, gott, välkomnande och alldeles underbart.
Craig Taylor har intervjuat över 80 personer för att skriva boken, 80 verkliga personer.
En av personerna beskriver staden som ” feel a bit like Invasion of the Body Snatchers or The Midwich Cuckoos or something, because there’s thousands of women dressing out of a Boden catalogue”.
Eller är det Covent Garden och ett alldeles pinfärskt tips om en galen butik – David & Goliat.

Boksläpp Magnus Zaar

Kan inte alla böcker presenteras under muntra stunder, med ett glas vin (eller annan dryck), en kort och beskrivande sammanfattning och avslutas med applåder?
Jag röstar på det!
Magnus Zaar/Den nakne ambassadören – en ”modern Carl Hamilton, möter Mari Jungstedts karaktärer och Katarina Wennstams patos”. Beskrivningen av förlaget Telegram själva.

När den svenske ambassadören i Östkongo oväntat försvinner, beslutar sig ledningen för det svenska Utrikesdepartementet, bränt av flertalet politiska skandaler, att skicka ner den unga, egensinniga och rättframma diplomaten Clara Fabre. (bokus.com)
Denna mycket trevliga tillställning gick av stapeln igår, onsdag 9 november, på Ferkens Gränd hos Telegram förlag med hjälp av Skugge & Co.
Varmt, välkomnande, vinklunkande, skulle jag sammanfatta kvällen. Med ett tillägg: Tack

En villa med utsikter

Jag ville ha feelgood, jordnära människor och lantlig idyll (läs småstad). Det fick jag.
Efter att ha sett och hört Karin Brunk HolmqvistBokmässan 2011 plockade jag genast fram en av böckerna jag köpt ur bokhyllan. Perfekt läsning på den trånga tunnelbanan i det stressade Stockholm. Susande genom tunnlar med boken fick jag känslan av att sitta till bords med Bonita och Doris. You go girls!
Villa Bonita/Karin Brunk HolmqvistDe gamla barndomskamraterna Bonita och Doris träffas igen efter 40 år. Doris har ett nytt arbete, men allt verkar inte stå rätt till med företaget. Tillsammans med Bonita bestämmer hon sig för att ta reda på vad de skumma arbetsgivarna egentligen sysslar med.(adlibris.com)
Karin – underbara människa!

Teater – om du kan välja

Enkätfrågorna avslöjar hur tvingade vi är att välja, ofta utan att förstå skillnaden mellan det triviala och det livsavgörande, och det är där, på den tunna gränsen, som Tribunalen och Bastardproduktion borde vinna priset för årets bästa vuxenteater.

Antag att någon anländer från en främmande planet och hamnar på en pjäs där aktörerna i stället för att tala med varandra riktar frågor till publiken. Om samma person därefter gick till Dramaten eller Stadsteatern skulle hon omedelbart uppfatta det hon ser där som en avantgardistisk avvikelse och be att få pengarna tillbaka.

På Teater Tribunalen ställs det vi tar för givet på huvudet. Inget är sig likt längre. Kan det bli roligare?”

Direkt saxat från dn.se och Teater Tribunalen ”Skulle du vilja se den här föreställningen?

Kvinnoinstitutet – koka sylt eller demokrati

”Kvinnor bryr sig om de små sakerna, och om laga mat, tvätta kläder och föda upp kycklingar kan bli en stolthet, då kan hemmen och nationen blomstra. ” – ungefärlig översättning av Edwin Pratt.
Han rekommenderade en organisation som just startat i Kanada – Kvinnoinstitutet (The Womens Institute). Men med 1970-talet antågande sågs Kvinnoinstitutet irrelevant med sitt fokus på sånger och hemmets värn.
Nu har Jane Robinson skrivit boken A force to be reckoned with – a history of the Women´s Institute, feminism med en “jordnära vinkling” som handlar om självrespekt och demokrati.
Här får vi läsa kopplingar till Kalenderflickorna (med b la Helen Mirren) som är en film sprungen ur verkligheten. Elva medelålders kvinnor från Yorkshire, poserade nakna bakom blommor och ting och gjorde en framgångsrik kalender för att samla in pengar till forskning kring leukemi.
Kortfattat – sammanhållning, stolthet för det du gör. Vad är frihet om inte att göra det jag vill? Oavsett om det är karriär på ett multinationellt kontor, hög lön och tjänstebil, eller om jag väljer att baka kakor och sälja dem till förmån för bättre behövande. Tänkvärt. Speciellt med den debatt som pågår i Sverige just nu med hemmafruns vara eller icke vara, delad föräldraledighet, kvotering av kvinnor. Och med sviktande ekonomi är kanske kunskapen i att koka sylt en avgörande kunskap.
Gör vi kvinnor något tillsammans för att påverka?

(Har inte läst boken, lägger den till mina övriga på ”intressehyllan”)