Min bokmässa 2015 – Frihet, sanning och galenskap

Kanske fanns en röd tråd innan jag fann den. Men med en blandning av seminarier och samtal blir min röda tråd på årets mässa människans frihet, sanning och galenskap. Tänker såhär…

På seminariet ”Vad får frihet kosta” med Aris Fioretos och Norman Manea diskuteras om total frihet är den största friheten? Eller finns det frihet i att staten bestämmer åt dig till viss grad? I demokratiska stater vill säga. Mycket intressant.
Manea ”Total freedom is not freedom, frames are needed.”

Under 1900-talet är det män som bestämmer vad sanningen för galenskap är. I seminariet ”Hur ser den kvinnliga galenskapen ut?” står dåtidens främsta kvinnliga konstnärer är i fokus. Är galenskapen en fälla men inlåsning en frihet för att utöva sitt konstnärskap? Under ordnade former kan kvinnorna få ro att arbeta. Utåtagerande kvinnor, sexuellt experimenterande kvinnor blir inlåsta men får ro att arbeta. Nelly Sachs fick till slut Nobelpriset i litteratur 1960, efter att ha suttit på Beckomberga.
Ta inte detta som ett tips till arbetsro och belöning dock.

Vad är då sanning? Enligt Jonas Hassen Khemiri är finns ingen riktig sanning, då sanningen endast blir fragment från olika människors uppfattning om vad sanningen är. I seminariet ”Priset att leva tillsammans” kring hans nya roman ”Allt jag inte minns” växer bilden av Samuel fram via vännernas minnen. Som människa förändras sanningar. När människan blir förälder uppstår en ny sanning. Livet består av kärlek, pengar och politik, säger Hassen Khemiri. Föränderligt över tid.

Friheten inskränks även när vi är barn. Som barn, speciellt små barn, är maktlöshet en sorts minskad frihet. Jag tycker att det är så fint och tydligt av bilderboksförfattaren Pija Lindbaum att säga att barnets ilska är ett uttryck för maktlöshet. Maktlöshet över ett avbrutet besök i sandlådan eller en cykel som måste ställas upp. Att någon annan bestämmer. ”Arga flickor i bilderboken”.
Eller bara att få visa ilskan. Flickan ska vara tyst och snäll. Maktlöshet. Som kvinnorna på Beckomberga. Utan makt och frihet, någon annans sanning bestämmer över deras levnadsöden.

Bära barnet hem – Cilla Naumann

Det är en försiktig berättelse som bär med sig många känslor. Lyckan över att hämta sitt adopterade barn. Jaget som hämtar. Det finns någon som lämnat. Den känslan är svår.

I Bära barnet hem följer vi Cilla Naumanns berättelse från sitt eget perspektiv många år senare när sonen hittat sin biologiska mor och vill träffa henne. ”Det ryms inte i språket” säger hon. Att jag, mamman, ska träffa min sons mamma. Detta blandas med berättelsen om Ana, föräldralös, uppväxt på barnhem hos nunnor. Hennes familj blir de som hon jobbar hos, hemhjälpen, barnsköterskan.
Ska jag fundera på om det varit bättre om hon blivit adopterad?

Mycket sparsmakat, kan jag tycka, får vi ta del av adoptivmammans tankar och upplevelser. Det finns en del skarpa spetsar som skär till. Lasermannens härjningar mot mörkhåriga. Glåpord om nationell tillhörighet. Utanpå alla övriga orosmoment som följer föräldraskap.
Kort och koncist.

Mycket givande samtal på Kulturhuset

Gårdagens samtal med Julie Otsuka på Kulturhuset var en riktig höjdare.
Ett samtal som går mellan fiktionen i böckerna, verklighetsförankring, historia och nutid. Andreas Ekström är excellent i rollen som moderator/intervjuare.

De få sidorna i hennes böcker rymmer mer än många tegelstenar. Det är koncentrerat, mjukt och detaljerat. Julie Otsuka pratar om interneringen av japaner under andra världskriget och berättar att det inte finns med i historieböckerna. Fientligheten mot japaner efter Pearl Harbour gick ut över de som bodde i landet, var födda i landet. Att stoppas undan, bli bespottad. Julie Otsuka är född och uppvuxen i Kalifornien, USA.
Hennes föräldrar pratade inte om det som hänt, de levde ”amerikanskt”. Flickan i boken ”När kejsaren var gudomlig” bygger på hennes egen mor.
Litteratur är historia, tidsmarkör, underhållning, uppväckare. Allt.

När kejsaren var gudomlig
Vi kom över havet

Julie Otsuka på Kulturhuset 2015

När kejsaren var gudomlig – Julie Otsuka

Det här är så bra. Bra! Det är en närvaro i texten som gör att det vibrerar, den stillsamma texten till trots. Det är fantastiska karaktärs- och miljöbeskrivningar. När kejsaren var gudomlig beskriver den förändrade tillvaron för Kaliforniens japanska befolkning efter attacken mot Pearl Harbor.

Sedan tidigare har jag läst Vi kom över havet, som jag tyckte mycket om. ”Kejsaren” har en nerv som nästan slår omkull mig som läsare. I denna bok hamnar barnen i fokus. De som är födda i landet som behandlar dem som fienden. De som ser sina föräldrar vara förtvivlade, uppgivna, sjunka undan. Se föräldrar föras bort mitt i natten. Hela familjer förs bort. Till öknen, där hettan och sanden tränger in i varje por. Instängda bakom stängsel.

Ikväll ser jag Julie Otsuka på Kulturhuset.

Kaninen som så gärna ville sova

Att få tips om en bok som garanterat får barnet att somna måste tas på största allvar. Den sägs innehålla magi.

Nu har vi testat att läsa boken Kaninen som så gärna ville sova två kvällar, inte i rad utan med två dagar mellan. Första dagen somnade lillungen (7 år) innan boken var slut. Andra dagen vi läste kom vi till bokens slut utan sömn.
”Sluta säg mitt namn”. För i boken finns läsinstruktioner på när barnets egna namn ska nämnas.
”Sluta säg samma sak hela tiden”. För i bokens text upprepas ord och fraser relativt mycket.

Nu har vi kommit överens om att endast läsa boken en gång i veckan. Men läsinstruktionerna ska jag ta med till andra böcker. Läs vissa partier långsamt och vissa ord kan betonas mer. Och gäspa då och då.

Steglitsan – 746 fullmatade sidor

Ja, det ska erkännas att antalet sidor är centralt i Steglitsan av Donna Tartt. Det är mycket information, många namn, ingående relationer med karaktärerna. Det är som att vara en del av kroppen, hjärnan och världen genom boken.

Baksidan blir så för mig att det kan bli för mycket. För mycket av ingående detaljer i drogrus, för långa och många dialoger såsom de låter mellan dig och mig. Inte bara kloka och kvicka kommentarer.
Men det är ett sug i boken, alla dessa detaljerna till trots, som gör att det är svårt att lägga undan den. Jag vill ju veta. Vad händer? Varför? Varför inte?  Det finns några partier i boken som jag kunnat vara utan. Det finns partier i boken som etsar sig fast. Någonstans i den långa stora berättelsen finns ett barn som tappat fotfästet.

Vid det här laget känner nog de flesta till vad Steglitsan handlar om, men här en kort introduktion.
Trettonårige Theo överlever en olycka som tar hans mammas liv. Pappan är frånvarande och till att börja med hamnar han hos en vän och dennes familj. Men så dyker pappan upp med sin nya flickvän och Theo rycks upp. Nytt liv, nya vänner och början på ett stökigt liv. Han försöker finna sig själv, meningen. Allt som kan påminna om mamman blir centralt. Något som följer honom genom livet.