Ajvidefeber, skräck och samtid

Nu är det ganska nyligen som jag började läsa John Ajvide Lindqvist.
En rivstart med Rörelsen – den andra platsen och Låt den rätte komma in.
Plötsligt ser jag hans böcker överallt. Och det skrivs om Ajvide. Mer skräck åt folket alltså.

John Ajvide Lindqvist i tidningen Vi läser nr 3 2016

Nu senast i tidningen Vi läser. En utomordentligt bra artikel. Alltså om jag inte redan vore
såld och vill läsa mer så skulle jag bli det efter detta.
”Jag skriver ofta om lite vilsna människor, såna som har haft sin identitet knutet till något som inte längre gäller.” Säger Ajvide i tidningen.
Lite luggslitna, utstötta, fullt mänskliga karaktärer. Det är tidsmarkörer och händelser kopplade till tiden. Skräcken som språk för annat som sker, tänker jag.
Skräck och samtida skräck.
Kanske en temasommar?

Skräck. Något jag gärna konsumerade som tonåring till den milda grad att jag under många år (jätte, jättemånga år sedan jag var tonåring..) varken kunnat läsa eller se film i genren. Nu har det öppnats en dörr. Inte på vid gavel, men dock öppen. För läsning.

Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist

Efter en spännande upplevelse med Rörelsen – den andra platsen har jag nu läst
Låt den rätte komma in.
Han är bra han Ajvide. Förutom att det är en fond av skräck/fantasi så finns där så mycket mer. Ensamhet, utsatthet, vänskap.

Mycket har redan sagts om Låt den rätte komma in (2004). Filmen är redan gjord (2008) och ”alla” har redan läst. Lyckliga mig som fick spara denna godbit till nu.
Inramningen är förorten Blackeberg väster om Stockholm, 80-tal. Som i den tidigare boken Rörelsen är det många roliga tidsmarkörer. Även om berättelsen stegras, byggs upp och blir ganska blodig och otäck finns det något sympatiskt skimmer över den. Det är dessa karaktärer i boken som jag får en relation till. Bitvis kan det bli lite snurrigt då de är ganska många. Det är inte några ståtliga karaktärer. Tvärtom. Men desto mer intressanta att läsa om.

Låt den rätte komma in

Oskar är 12 år, mobbad. Han bor ensam med sin mamma och träffar sin pappa högst sporadiskt. Så sker ett mord som förbryllar polisen. Oskar samlar på tidningsurklippen.
Fascinerad. I porten bredvid flyttar Eli in, en väldigt ovanlig flicka som bara är ute om natten.

Bokfrukost med boktips

Tisdag 10 maj Stockholm Natur och Kultur plan 5.
Solen! Den blå himlen! Frukost! Boktips! Kan det bli bättre? Knappast.

Bokfrukost på Natur och Kultur. Här med bokbloggarna Som ett  sandkorn, SincerelyJohanna & Breakfast Book Club.

Världens vackraste man – Lena Ackebo
Tecknaren Lena Ackebo släpper sin första roman. Här får vi läsa om syskonrelationer, hur olika syn på uppväxt, status och kärlek kan te sig.
Mona är den pensionerade storasystern som lever ett inrutat och ordentligt liv. Kanske lite tråkigt.
Barbro är lillasystern, statusmedveten, noga med relationerna, det måste vara ”rätt” personer.
Tillsammans åker till Mallorca för att få bättre kontakt med varandra. Väl där blir Mona hals över huvud förälskad.

Herbariet – Elin Unnes
Rockjournalisten som blev trädgårdsfrälst. Nu med ny bok. Funderingar kring om växter kan känna och se. ”Du blir iakttagen av växterna” säger hon.
Det är odling, växter, mat och musik.
Har du någonsin undrar över vilken rockmusik liljeväxterna föredrar? Då kan svaret finnas här.

Jag var precis som du – Negra Efendic´
Självbiografisk berättelse om när kriget kom till en liten by i Bosnien. Betraktelser ur ett barns synvinkel varvas med TT-meddelanden. Hur tryggheten blir till rädsla, frågor, flykt.
En klump i magen.

Vattnet drar – Madeleine Bäck
Något mystiskt börjar hända efter att ortens värstinggäng gör inbrott i kyrkan på midsommarafton. Naturens kontrakt med människan är i skakning. En kvinna hittas död.

De försvunna böckernas bibliotek – Kristoffer Leandoer
Vad händer egentligen med böcker som faller i glömska? Finns inte berättelserna kvar då? Är det rätt att ”ta bort” litteratur som inte passar in eller upplevs som stötande? Det är bara du som läser böckerna som kan bestämma om berättelsen är sann. Ser du dig själv i boken?

 

Ta i tu – Kristina Sandberg

Nerven finns där. Närvaron hos karaktärerna är påtaglig. Jag är där med dem i köket, på jobbet, i relationen. Det är Kristina Sandbergskt.

När jag läser Ta i tu kommer 70-talsdängan ”Är det konstigt att man längtar bort någon gång?” med Lena Andersson upp i mitt huvud. Längtan efter förändring.
”I staden där studerar man. Där har man sin fabrik. Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik. Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” Så aktuell idag.

Bort från måsten. Det är inget som är dåligt men heller inte bra. Bokens Maria kämpar med att få vardagen att fungera med deltidsjobb och konststudier på distans. Detta påfund. Varför ska hon studera, vad ska hon med det till, vad ska det leda till? Frågar sig hennes man. Och omgivningen. Ingen tycks förstå. Där åker hon iväg med bussen till Umeå för att vara borta från familjen.
Gradvis får vi följa hur Maria mår allt sämre. Ett sammanbrott kryper närmare. Det är med med små, små detaljer som jag som läsare får ta del av Marias känslor. Kanske innan hon känner av dem själv. Smärtsamt tidvis att läsa.

Det är som att en kollektiv järnjungfru omger kvinnorna. En rustning utan skydd mot det som hon förväntas göra, inte göra, ställa upp. Vad har hänt sedan 70-talet? Vi kan studera, skaffa oss en karriär men för guds skull låt det inte gå ut över familjen. Ve den kvinna som inte tar hand om hus och hem.

Ta i tu av Kristina Sandberg.  Läs den var du vill. Bara läs.

Så här skriver Jens Liljestrand i en krönika om boken:
”För ”Ta itu” är en av de mest ångestfyllda skildringar av svenskt familjeliv jag någonsin har läst. Huvudpersonen Marias kamp för att få sin vardag att fungera – två barn, ett halvtidsjobb, konststudier på distans – är en rysare på Hitchcock-nivå.”

Eftersom jag är en hängiven läsare av Maj-trilogin jämför jag såklart dessa böcker.
Kvinnorollen, tankarna, ömkande. I Maj-böckerna fanns en ton av dur. Ta i tu lämnar mig i moll. Inte på något dåligt sätt, men jag undrar hur det ska gå för Maria.