Hennes nya namn – Elena Ferrante

Vet inte vad jag ska säga. Ferrante berör, upprör, och rör till det. Rör till det i fråga om
vad jag ska tycka och tänka. Jag blir så arg på Lila. Jag blir så arg på Elena.

Bok nummer två Hennes nya namn tar vid där Min fantastiska väninna slutade.
Nu har Lila gift sig med Stefano och äktenskapet är inte bra. Elena kämpar på med
sina studier och sin obesvarade kärlek till Nino. Samtidigt låter hon
sin nuvarande pojkvän hållas.
Vi möter alla övriga i staden där livet rullar på med alla oskrivna
regler som berör vänskap, makt och kärlek. Och – inte minst vad som förväntas
av kvinnorna.

ferrante_2

Hennes nya namn.

Frågor som dyker upp är Vad är vänskap? Vad är ett kärlek?
Om vi slår upp ordet ”Kärlek” får vi svaret ..är en fråga om empati och
omsorg, att vilja bry oss om någon annan.”
Varken Lila eller Elena känner kärlek till sina pojkvänner om vi läser ovan mening.

I fråga om vänskapen ”..en social relation i vilken de båda parterna
känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt..” blir
jag tveksam till om det är vänskap de faktiskt hyser för varandra.
De har en gemenskap i fråga om intresset för att lära sig, läsa, komma
vidare. De har en gemenskap i att vilja förändra sina liv, ta sig ur
tidens kvinnofälla. De ömsom stöttar och ömsom hindrar och söndrar
varandra. Varför vänder de sin frustration mot varandra istället för
att hjälpa varandra vidare? (Frågar mitt 2017-års-hyffsat-jämnställda-vuxna-kvinno-jag”.)

Tveklöst en romanserie som berör.