Jag, En

Jag sträckläste romanen Jag, En av David Levithan under en tågresa. Den är drömsk och lätt. Lätt som känslan möjligen skulle vara att ligga på ett moln och följa med vinden. En behaglig läsning trots att ”något” tar andras kroppar i besittning om än bara för en dag. Detta något är En.

En är ett väsen, ej kvinna, ej man. En vaknar varje dag i en ny människas kropp. Kropparna tillhör kvinnor och män och alla är i samma ålder. Just nu är det 16-årsåldern. En anpassar sig till kroppen så gott det går. Laddar ner minnen, lär sig språk. Det har alltid varit så. Vi får ingen förklaring till detta. En finns och går från kropp till kropp och ska inte ändra eller lägga sig i värdkroppens liv. Men så befinner sig En i kroppen på Justin, en inte allt för sympatisk person. Justin har en flickvän, Rhiannon, som En handlöst faller för. Nu följer kampen för En som byter kropp varje dag att försöka träffa och övertala Rhiannon om att En finns.  Att varje dag dyka upp som en annan person, kvinna eller man, och förmå objektet för kärleken att se genom skalet, se kärleken bakom. Är det kärlek eller besatthet?

Jag hakar upp mig på att dessa förståndiga människor är 16 år. Det blir lite väl mycket goda tänkande personer med ringa ålder (rätt/fel?). Men utan någon förväntan, men än ”annorlunda” så hamnar boken på plus.
Skön läsning, en vacker motvikt till senast lästa bok (Märta och Hjalmar Söderberg), en bra ”att-läsa-mellan-bok” för att städa undan tankar och flyta med på det där molnet, dit vinden tar en…

Annonser