De polyglotta älskarna – Lina Wolff

Ellinor, Max och Lucrezia. Tre rollfigurer, tre handlingar som korsar varandra.
Det är både kittlande, vackert och (ibland) motbjudande.

Vad är kärlek?

Är det sökandet efter kärleken, den perfekta, den ouppnåeliga? Eller är det
människans sökande efter perfektion för att få spegla sig själv i den? Det
yttersta egoistiska? Det är frågan jag ställer mig efter att ha läst De polyglotta älskarna.

Tre parallella historier

De tre delarna har olika stämningar, bäst gillar jag den om Lucrezia som skulle kunnat
bära hela boken själv. Övriga figurer har jag inte mycket till övers för. Men kanske
just detta att alla inte är ”likable” gör att texten, berättelsen blir spännande och
oväntad. Någonstans läste jag att boken liknades vid ett grekiskt drama. Tänker att
det är den något distanserade känslan samtidigt som det kryper i skinnet med denna
tragikomiska berättelse som är dramat.

dpa

De polyglotta älskarna av         Lina Wolff

 

De polyglotta älskarna (Albert Bonniers förlag):
”I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också
förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen
om förståelse.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s