Det som slår mig, verkligen trummar hårt, är hur utsatta unga människor är. När uppväxten är fragil ska du vara populär, snygg, speciell. Inte ska du ha acne, vara oskuld och sitta hemma. I romanen med självbiografiska inslag får vi följa Veronica som börjar brevväxla med Åmselemördaren Valjakkala.
Tristessen ligger tät över det lilla samhället i Västerbotten i slutet av 80-talet. Vad kan man som tonåring göra mer än att röka, hänga vid kiosken och gå på fest? Victoria Larsson skriver med tydliga ord. Det är avskalat men ändå väldigt, väldigt tydligt. Det är detaljer som ger igenkännande leende och detaljer som kryper under skinnet. Formen kändes avgörande när jag läste boken.
Huvudkaraktären Veronica bär på en inre ilska, en vilsenhet. Ständiga utbrott hemma, bråk med familjen, problem i skolan. Genom uppmärksamheten som ”fan girl” till Valjakkala skapar hon sig en identitet. Men brevväxlingen ser jag som en fond mot allt annat intressant att läsa i boken Ett norrländskt trauma.
Ett norrländskt trauma
