Familjen i litteraturen

Några tankar efter sommarens lästa böcker där familjen var högst närvarande. Och vems familj skulle inte vara ett ämne för en bok undrar jag? Individer knutna av arvsmassa som förväntas vara ett team. Mycket intressant.

I Sophies val fördöms en av huvudpersonerna av sin bror då han tror att hon har otillbörlig relation till ockupationsmakten. Har hon det? Är det befogat? Måste familjen alltid sluta upp kring sina medlemmar? Eller är det så att alla människor, familj eller inte, behöver vara förstående i större grad? Att förstå är en sak att förlåta en annan. Svårt.

Norrlands svårmod. Som så många romaner/filmer om Norrland (som är en stor del av Sverige och inte en ort) är det sinnesstämningen som är central. Här är familjen, relationen till orten mycket viktig. Jag kan intyga att det är så. Lokalpatriotismen lever och frodas. Och, jag kan även intyga att mentaliteten är annorlunda. Om det är så även i samhällen söderut vet jag inte. Men familjen håller ihop. Byn håller ihop annars rasar allt samman. Men här finns även avund och misstänksamhet.

När Jeanette Winterson skriver om sin uppväxt och familj är det en dysfunktionell bild av familjen som växer fram. Modern är inte som andra. Det måste vara det största sveket i vårt samhälle. En kvinna som inte är moderlig. Citatet “Parents? What for? Except to hurt you.” är ett slag i magen.

Familjen. Vilket laddat ord det är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s