Glaskupan – Sylvia Plath

Två böcker i en. En vändning som ter sig ganska brutal till en början. Men sedan ser jag glaskupan. Tidens glaskupa, förväntningar och måsten. En kvävande känsla. Splittring.

Esther Greenwood vinner en tävling som ger henne en månads vistelse i New York 1953. Det är en månad med middagar, anordnade evenemang och drinkar med män. Till en början en trevlig, dock tidstypisk, beskrivning av 50-talet och hur fina flickor ska uppträda. Redan här visar Esther upp vissa avvikande beteenden. Inget som slår mig under den första delen av boken men som kommer tillbaka starkt under den andra halvan. Väl hemkommen till Boston är det något som brister hos henne och hon hamnar på mentalsjukhus. Här börjar del två.

Femitalsförpackningen som jag upplever i litteratur och film har en vacker yta. Men under ytan ligger krav och instängdhet. Kvinnan är instängd och skall stanna där. Allt som går utanför ramen kan botas med lobotomi. Femtitalets alvedon. Tänker till exempel på filmen Girl Interrupted. En man lever ut innan han ska stadga sig. En kvinna lobotomeras. Mycket förenklat.

Jag har inte läst Sylvia Plath tidigare och hade förväntat mig något svårläst och inåtvänt. Vet inte varför. Det här var en bladvändare som går från trevlig läsning till obehaglig-måste-läsa-vidare-läsning. En del frågor har jag kvar. Kanske en bok att läsa om, om några år.
Ser fram emot att diskutera den hos Breakfast Book Club senare i november.

Läs även om Det bästa av Allt, Ronna Jaffe, här på bloggen >

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s