Över näktergalens golv

Lian Hearn (Gillian Rubinstein)  – betyg 5/5
Som en magisk vind flyger berättelsen fram genom tid och rum där det förflutna möter upp.
Det är en bok som tilltalar många sinnen, det ett vackert och smidigt språk, det är känslor och lojalitet, det är det där oförklarliga. Det här är berättelsen om klaner i en svunnen tid, en svunnen fiktion som har liknelse med medeltida Japan. Det är ära, kamp och magi. Och kärlek som övervinner livet självt. I centrum står pojken Tomasu/Takeo som lever i en avlägsen bergsby som plundras av krigsherren Lida Sadamu och hans män. Takeo blir dock räddad av den godhjärtade klanledaren Otori Shigeru. Därefter följer möten med människor som kommer att påverka hans liv för evigt.

Trots många, många karaktärer blir inte berättandet svårsmält. Tvärtom bygger de varandra och ger stöd genom hela boken. Jag följer dem var och en och vill de goda väl och de ondas förlust. Men vem är god och vem är ond?  Om det inte hade varit för att jag behöver en viss nattsömn hade jag kunnat läsa boken från pärm till pärm. Nu blev det istället efterlängtade möten varje kväll.

Jag skulle vilja säga att ”jag är ingen fantacyälskare”, sådant läser inte jag. Men så inser jag att även bokklubbsboken ”Never let me go/Kazuo Ishiguro” var en av mina absoluta favoriter.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s