Vad det än är så är det så bra att jag inte helt säkert kan säga vad som hände. Viviane Élisabeth Fauville är som en suggestiv saga med svarta undertoner, humor utan flabb, ett mord, men det är inte så centralt, och flera intressanta karaktärer.
Hennes man har lämnat henne och deras nyfödda barn för en annan kvinna. Hon känner sig pressad över den unga vackra kvinnan som vikarierar under föräldraledigheten (håll koll på henne), hon dödar sin psykoanalytiker. Helt klart en motorväg rakt in i vansinnet. Men det här är bara ytan av allt som denna fantastiska roman rymmer.
Det är som att vandra i en lummig park, solen skiner, buskar och träd bildar labyrinter. Vilken väg är den rätta? Hur ska jag komma ut? Vad är verkligt och vad pågår i Vivianes inre?
Bladvändare – ja.
Spänning – ja.
Humor – ja.
Känner sympati med huvudkaraktären – ja, ja, ja.
Om alla författare kunde fylla 154 sidor med så mycket som Julia Deck lyckats med, skulle jag hinna läsa dubbelt så många böcker. Och blir tredubbelt uppfylld av den skrivna magin.
CatOnHat - books´n´stuff 